Barn och unga med psykisk ohälsa behöver så tidigt som möjligt få rätt
hjälp och stöd. Regeringen har därför givit Socialstyrelsen i uppdrag att
inrätta ett nationellt utvecklingscentrum för tidiga insatser för att förebygga svårare psykisk ohälsa hos barn och unga, UPP-centrum.
Detta är en av fem kunskapssammanfattningar om barn som har eller
riskerar att utveckla psykisk ohälsa som UPP-centrum tagit fram för personal i förskola och skola. Den har skrivits av Björn Kadesjö, barnläkare
och medarbetare vid UPP-centrum. Han svarar själv för innehållet. I slutet av texten finns tips på annan litteratur inom området och en lista över
de källor som författaren använt.
De fyra andra kunskapssammanfattningarna är:
• Blyga och ängsliga barn av Malin Gren Landell
• Ledsna barn av Agnes Hultén
• Barn som tänker annorlunda av Eva Nordin-Olson.
• Barn som utsätts för fysiska övergrepp av Staffan Janson
Projektledare har varit Pär Alexandersson vid UPP-centrum.
.png "Barn som utmanar – Barn med ADHD och andra beteendeproblem")
Barns psykiska hälsa
– en utmaning också för förskolan och skolan
Under senare år har förskolans och skolans möjligheter att utveckla stödjande miljöer för hälsa, lärande och trygghet uppmärksammats alltmer.
Genom hälsofrämjande insatser för alla barn kan hela förskolans eller
skolans klimat förbättras och dess möjligheter att klara av sitt kärnuppdrag öka. I anslutning till det arbetet behöver barn som riskerar att utveckla svårare psykisk ohälsa uppmärksammas. Ofta går det att se tecken
på psykisk ohälsa tidigare i förskolan och skolan än i andra verksamheter
för barn och unga. Och med rätt stöd, inom ramen för en generellt god
lärandemiljö, ökar möjligheter till utveckling och lärande för barn med
sådana tecken.
UPP-centrums kunskapssammanfattningar är skrivna för dig som är förskollärare eller lärare i grundskolan eller gymnasieskolan. Syftet är att ge
dig tillgång till aktuell kunskap som du kan använda när du möter barn
och unga med tecken på psykisk ohälsa. De kan hjälpa dig att hitta sva-
Förord
ren på frågor som dessa: Hur kan du bemöta barn med tidiga tecken på
psykisk ohälsa? När kan barnen behöva hälso- och sjukvård? Hur kan
förskolan och skolan bidra till att barn med en psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning får så bra förutsättningar som möjligt att utvecklas och
lära sig nya saker?
Kunskapssammanfattningarna är skrivna av experter på de medicinska
och psykologiska frågor som behandlas. De går inte närmare in på förskolans och skolans konkreta förutsättningar för förebyggande arbete, t.ex.
pedagogiska metoder, organisation och resurser. På dessa punkter behöver kunskaperna om psykisk hälsa förenas med förskolans och skolans
egna kunskaper och erfarenheter. Det gäller bl.a. möjligheterna att förena
individ- och grupperspektiv i det förebyggande arbetet.
Kunskapssammanfattningarna utgår från det enskilda barnets symtom
och stödbehov. Men i förskolan och skolan har pedagogerna också alltid en grupp individer att förhålla sig till. Vilket stöd och vilka resurser
som tillförs gruppen – inte bara individen – kan vara avgörande för hur
t.ex. förskolegruppen eller skolklassen kan vara en konstruktiv kraft eller
skyddsfaktor för ett barn med psykisk ohälsa.
Samverkan inom och utom förskolan och skolan
I mötet med barn med tecken på psykisk ohälsa kan du som förskollärare
eller lärare behöva stöd från personal som har medicinsk, psykologisk,
psykosocial eller specialpedagogisk kompetens, t.ex. inom förskolans stödteam, barnhälsovården och skolhälsovården/elevhälsan.
Kunskapssammanfattningarna ger därför också en bild av vad olika
yrkesgrupper och verksamheter kan göra för att förebygga svårare psykisk ohälsa hos barn och unga. UPP-centrums förhoppning är att texterna
ska användas som underlag för gemensam planering och fortbildning för
förskolans och skolans olika personalgrupper. Det gäller bl.a. för arbetet
med de planer för undervisning och elevhälsoarbete som för grundskolan
ska ”utformas så att eleverna får det särskilda stöd och den hjälp de behöver” (Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet, Lpo 94) och för förskolan vara en del i strävan efter att
barn som ”tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta
stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar” (Läroplan
för förskolan, Lpfö 98).
För en del av de barn som har sådana problem eller befinner sig i situationer som beskrivs i kunskapssammanfattningarna kan det vara tillräckligt att få stöd och insatser som förskolan, skolan eller skolbarnsomsorgen
Förord
kan ge inom sin egen organisation. För andra barn behövs samtidiga insatser från en eller flera andra verksamheter. Det är viktigt att använda de
rutiner för samverkan som oftast finns både när det gäller att få stöd från
andra experter och verksamheter under en utredning av ett barns situation
och behov och när det gäller vilka insatser som barnet behöver.
En annan förhoppning är att kunskapssammanfattningarna kan komma
till användning i kontakterna mellan förskola/skola och föräldrar. Inte sällan är det förskollärare och lärare som först upptäcker att ett barn behöver
extra insatser och kan behöva få sina problem utredda av hälso- och sjukvården. I det läget är det viktigt att förskolan och skolan har eller bygger
upp en föräldrakontakt som kan leda till en gemensam insikt om barnets
behov.
Anders Tegnell Lars Hellgren
Avdelningschef Centrumchef
Avdelningen för kunskap UPP-centrum
Inledning
Barn som utmanar
Det finns barn som utmanar sin omgivning genom att ofta störa och kanske till och med förstöra för andra. Det är barn som ofta väcker irritation,
ilska och besvikelse hos dem som finns omkring dem. Men barnens beteende är inte bara ett problem för omgivningen utan även för deras egen
situation och framtid. Samtidigt som de här barnen utmanar vuxna i sin
omgivning är de också mer beroende av
förståelse och hjälp än andra.
Här följer några situationer som nog många känner igen.
Jonas, 3 år
Jonas har svårt att klara förändringar och nya situationer. Blir det inte
som han tänkt sig reagerar han med våldsam ilska. Då kan han sparka,
skrika och slänga sig på golvet. Ända sedan födseln har Jonas krävt mer
av sin mamma och pappa än sina äldre syskon genom att ofta vara gnällig och ha svårt att sysselsätta sig själv. På förskolan har han svårt att
delta i gruppens aktiviteter och det händer ofta att han förstör de andras
lek genom att riva ner vad de andra gjort.
Anna, 6 år
Det mesta Anna gör tycks vara på hennes egna villkor. Det går inte att
få henne att anpassa sig till de andra barnen genom att t.ex. ta det lite
lugnare så att de kan vara med i hennes lek. Anna har svårt att vänta på
sin tur och lyssnar inte på vad personalen på förskolan säger. På samlingen börjar hon knuffa på barn som sitter bredvid henne, hon pratar
och låter och snart är hon uppe och springer. Trots tillsägelser stör hon
så mycket att någon i personalen till slut måste ta henne ut ur rummet och
hitta på något annat att göra tillsammans med henne. Anna har svårt för
att uttrycka sig och det är som om hon inte kan eller orkar förklara vad
hon vill. När en konflikt uppstår tar hon i stället lätt till knytnävsslag och
hårda ord. Det tycks vara omöjligt för henne att reagera ”lite lagom”.
Taric, 8 år
Under en lektion kan Taric, utan någon uppenbar anledning, plötsligt
börja skrika och kasta böcker i golvet. Läraren säger till honom att lugna
ned sig men han fortsätter och välter till slut bänken. Läraren försöker
visa ut honom ur klassrummet men han blir mer och mer våldsam och
kastar saker omkring sig, och till slut måste läraren med andra vuxnas
hjälp bära ut honom. Det tar lång tid innan han lugnar ned sig och vid
samtal efteråt kan han inte förklara vad som hände.
Alex, 10 år
När Alex känner sig illa bemött kan han blixtsnabbt bli arg och våldsam.
Han känner sig ofta missförstådd och tolkar minsta negativa kommentar
från kamraterna som att de vill honom illa. Han har ingen uthållighet och
gör sällan färdigt sina uppgifter i skolan. Alex lärare är ofta irriterad och
besviken på honom eftersom han förstör undervisningen med sina kommentarer och protester, och när han stör de andra får läraren ingen chans
att genomföra vad som var planerat. Alex får många negativa reaktioner
från omgivningen. Kamraterna tycker att han bråkar och förstör och han
har egentligen ingen nära kompis. Flera av kamraterna är rädda för honom för att han är så oberäknelig och hårdhänt. Men några är nog också
lite imponerade av honom för att han vågar säga emot, och de till och
med uppmuntrar hans sätt. Kamraternas föräldrar vill dock inte att deras
barn ska vara tillsammans med Alex. Det blir ofta stökigt och bråkigt när
han är med och de tycker inte att det går att lita på honom. De har till och
med hört att han har knyckt saker för andra.
Jakob, 14 år
Jakob tycker inte om skolan. Han har haft många skolmisslyckanden under åren, inte platsat i sin grupp och har inte heller känt sig accepterad
av de andra barnen. Nu i tidiga tonår har han hittat nya kompisar som
han inte umgåtts med förut. Han har börjat röka, skolkar ofta och har
även åkt fast för att ha snattat i affären. Trots att han ofta är borta från
lektionerna brukar han hålla till i uppehållsrummet på skolan, och andra
tycker han stör och sätter igång bråk.
Denna skrift handlar om barn som Jonas, Anna, Taric, Alex och Jakob,
dvs. barn som genom sitt beteende och handlande utmanar sin omgivning. Dessa barn stör och förstör kanske också, men inte bara för andra
utan också för sig själva. De misslyckas ofta med sitt skolarbete, har svårt
att få nära och ömsesidiga kamratrelationer, har svårt att utveckla intressen och får ofta möta de vuxnas besvikelse och ilska. Deras utveckling
och framtid hänger därför på att de får förståelse för sitt motsägelsefulla
beteende och att de vuxna i deras omgivning ser sin roll för dem.
Det handlar om barn som upprepat gör saker som vuxna reagerar på,
ofta med frustration och irritation. Som vuxna kan vi förstå att ett barn är
argt, besvikna barn går att trösta och ledsna barn väcker medlidande och
omsorg. Vissa beteenden gör dock att den vuxne mest blir arg eftersom
man tycker att barnet uppför sig hänsynslöst, otacksamt och provocerande.
Dessa beteenden får ofta den vuxne, antingen man är pedagog eller förälder, att känna sig misslyckad för att man inte får barnet att leva upp till
sina förväntningar på det.
Lindriga respektive allvarliga problem
Alla barn gör av och till saker eller uppvisar beteenden som vuxna tycker
är olämpliga. Ofta handlar det om problem som uppkommer i en speciell
situation (utbrott på väg hem från förskolan, bråk mellan syskon, protester mot föräldrars krav på att komma hem på kvällen etc.) eller under
en period av extra påfrestningar (när ett syskon har fötts, när föräldrarna
håller på att skiljas etc.). De här situationerna kan vara jobbiga för barnet
och dess omgivning men knappast något som kräver omfattande insatser
för att stävja.
Dessutom är protester mot de vuxna en nödvändig del av varje barns
utveckling. Det lilla barnet prövar sin förmåga med ”kan själv” och ”vill
inte”, vägrar att göra som mamma eller pappa säger och spelar ohämmat
ut sina känslor om det inte får sin vilja igenom. De flesta vuxna kan acceptera att en treåring trotsar och protesterar på det sättet, men inte att
ett skolbarn vägrar att samarbeta och beter sig på samma sätt. Beteendet
får allvarliga följder för barnets uppväxtsituation, inte minst för hur det
uppfattas av andra. När barn upprepat bryter mot de regler, normer eller
förväntningar som finns i uppväxtmiljön kan man kalla beteendet eller
handlingsmönstret för ett beteendeproblem.
De flesta beteendeproblem definieras utifrån den sociala gemenskapens
värderingar och normer. Ett visst handlande uppfattas som ett problem
i en situation (protesten mot lärarens krav i klassrummet) men inte i en
annan (protesten mot den som mobbar). Det finns en risk för att barn felaktigt anses ha beteendeproblem när de uppträder på ett sätt som i stunden
provocerar oss vuxna, och därför måste vi också se hur vi eller andra i
omgivningen har bidragit till barnets reaktioner.
Barn med beteendeproblem är en brokig skara. De är dock sällan lyckliga, utan snarare missnöjda, otrygga och ledsna barn som mycket ofta
känner sig missförstådda. Det är som om de ständigt är beredda att ta strid
mot en oförstående omgivning och kämpar med att dölja sin osäkerhet
och rädsla. Däremot är de sällan öppet hjälpsökande även om de kanske
egentligen vill ha hjälp med att ändra de andra i sin omgivning. De har
svårt att se sitt bidrag till det som händer eller till de problem som uppstår.
Oftast lägger de skulden på andra och hamnar lätt i samspelssituationer
som ytterligare förstärker omgivningens negativa förväntningar.
Lindriga respektive allvarliga problem
Följder av beteendeproblem,
eller varför ska man bry sig?
Barn med beteendeproblem syns, tar plats och kräver uppmärksamhet
från vuxna. De ”tvingar” den vuxne att reagera, inte minst för att få lugn. I
ett större perspektiv finns det mer långsiktiga skäl för att bry sig om dessa
barn. Många av dem etablerar redan i unga år beteendemönster som kommer att prägla deras sätt att vara under uppväxten, och dessa mönster kan
förstärkas till en manifest problembild med ett asocialt beteende som ung
vuxen. Många har eller utvecklar också andra psykiska problem, inte sällan inåtvända sådana som ångest och depression. För att kunna motverka
det måste de vuxna ha andra strategier än sådana som enbart syftar till att
i stunden få barnet att sluta med sitt olämpliga beteende.
Vilka barn handlar det om?
Benämningar
Genom åren har man inom forskning och kliniska verksamheter använt
olika benämningar för de mönster av beteendeproblem som innebär att
barnen stör och förstör för sig själva och andra: Externaliserade beteendeproblem, socio-emotionella svårigheter, normbrytande beteende, aggressivt-utagerande beteende, explosivt beteende, hyperaktivitetssyndrom etc.
Var och en av benämningarna kan vara rimlig för vissa barn eftersom de
fångar viktiga delaspekter av deras sätt att fungera. Men ingen av dem
beskriver alla olika svårigheter kan finnas hos denna heterogena grupp
med barn. De olika benämningarna visar att det ofta handlar om barn som
har svårt med sociala relationer och att reglera sina känslor. Många har
ett externaliserat eller utagerande beteende, ofta med aggressiva inslag.
Det finns barn som gång på gång bryter mot de normer som gäller i den
sociala kontext de är delaktiga i.
Uppräkningen visar samtidigt att det inte finns någon riktigt bra samlingsterm för detta problemområde. Här används beteckningen utagerande
beteendeproblem som en sammanfattande benämning på de problembeteenden som texten handlar om. Denna benämning är dock inte heller helt
lämplig eftersom det också kan handla om barn som inte är synligt utagerande men som ändå utmanar andra genom att t.ex. ha svårt att koncentrera sig på det som den vuxne förväntar sig eller som med ord förstör för
andra.
Olika typer av beteendeproblem
De norska forskarna Sørlie och Nordahl genomförde i slutet av 1990-talet
en omfattande studie för att undersöka förekomsten av beteendeproblem
bland eleverna i norska skolor (1). De identifierade och beskrev följande
problemområden:
• Beteenden som hindrar lärande och undervisning, som att inte kunna
koncentrera sig samt att vara lättdistraherad, rastlös, motoriskt orolig
och stökig. Dessa beteenden gör att barnen stör både andra och sig
själva, och det blir särskilt uppenbara i inlärningssituationer. Detta var
den vanligaste formen av beteendeproblem i undersökningen och man
kan känna igen Anna i den beskrivningen.
Vilka barn handlar det om?
• Utagerande beteende, fysiskt och verbalt, som handlar om att snabbt
bli arg, slänga käft vid tillsägelser, protestera mot vuxnas krav, lätt
hamna i bråk och slagsmål och ofta ge sig på andra verbalt eller fysiskt. Det är just vad Alex i beskrivningen ovan ofta gör.
• Antisocialt beteende eller allvarligt normbrytande beteende karakteriseras av handlingar som tydligt bryter mot normerna och reglerna i
den aktuella situationen. De flesta i omgivningen betraktar dessa beteenden som destruktiva, etiskt tveksamma och som brott mot sociala
överkommelser. Det kan handla om alltifrån upprepade relativt banala
regelbrott (t.ex. snatterier) till att med vilje skada andra fysiskt eller
psykiskt (skadegörelser, trakasserier eller våldsamheter). Det inledande avsnittet om Jakob illustrerar ett barn som håller på att utveckla
allvarliga problem av det slaget. I undersökningen var detta den minst
vanliga formen av beteendeproblem.
Små och stora problem hänger samman
Även om det är relativt ovanligt med allvarliga antisociala beteenden finns
det ett samband mellan de ovanligare allvarliga problemen och de som
förekommer oftare. En skolsituation kan t.ex. präglas av bråk, oro och
tjafs eleverna emellan dvs. många moment som var för sig kan uppfattas som ”små” problem, men det leder ändå till att själva inlärningen får
underordnad betydelse. Lärarens pedagogiska uppgift blir mycket svårare
och hans/hennes uppmärksamhet binds vid att lösa konflikterna och få
ordning i klassrummet i stället för att fokusera på undervisning, hjälp till
elever med svårigheter och mer problemförebyggande åtgärder. En sådan
miljö kan skapa acceptans och kanske till och med vara en grogrund för
allvarligare negativa beteenden. Hur gruppen fungerar har stor inverkan.
Därför är det viktigt att minska antalet vanligt förekommande problem
även om de kanske inte förefaller så allvarliga.
Benämningar och diagnoser
Barnssvårigheter kan,som ovan nämns, beskrivas och benämnas på många
olika sätt. De kan beskrivas som avgränsade nedsättningar av specifika
förmågor, t.ex. svårigheter med inlärning, att använda sitt språk eller att
kontrollera sina impulser och känslor. De kan också beskrivas som beteendemönster som kan sammanfattas med diagnostiska benämningar, t.ex.
ADHD, trotssyndrom eller uppförandestörning. Dessa benämningar definieras i ett diagnossystem (Diagnostic Statistical Manual for Mental Di-
sorders) som används internationellt och i första hand inom sjukvården.
I manualens aktuella upplaga, DSM-IV, finns benämningen ”Disruptive
behaviour disorders” (tillstånd med störande beteende), för diagnoserna
trotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder, ODD) och uppförandestörning (Conduct Disorder, CD).
Hur många barn har utagerande beteendeproblem?
Många barn och ungdomar har så stora utagerande beteendeproblem att
de har en betydelsefull inverkan på barnets vardag. Olika så kallade epidemiologiska studier har försökt uppskatta hur många barn det kan handla om. Resultaten varierar mycket beroende på vilka barn och ungdomar
man har undersökt, t.ex. deras ålder och med hur man har definierat de
aktuella problemen. Sammanfattningsvis handlar det dock om minst 10
procent av alla barn och ungdomar som har de problem som beskrivs av
diagnoserna ADHD, trotssyndrom eller uppförandestörning (8). Samtidigt
visar studierna att det är stora variationer i olika befolkningsgrupper
Vad är ADHD?
Barn med ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) hör till dem
som utmanar sin omgivning med sina svårigheter och sitt krävande beteende och som är särskilt sårbara för att få andra problem. Enligt olika vetenskapliga studier har cirka 5 procent (2) av alla barn i skolåldern ADHD
och de är en stor andel av de barn med det som Sørlie och Nordahl kallar
”beteenden som hindrar lärande och undervisning”.
ADHD är en diagnosisk benämning för svårigheter som beror på uppmärksamhetsproblem och/eller problem med impulsivitet och överaktivitet.
Uppmärksamhetsproblem
Barn med ADHD har uppmärksamhetsproblem, vilket innebär att de störs
mycket lättare av det som händer i omgivningen än andra barn. De tappar
fokus och har svårt att koncentrera sig på sin uppgift. När dessa barn blir
avbrutna av något har de svårt att komma ihåg vad de höll på med och
att återuppta det de sysslade med, så att uppgifterna helt enkelt inte blir
färdiga. Många har svårt att komma igång med sina uppgifter och sitter
i stället och pillar och tycks tänka på annat. Barn med stora uppmärksamhetsproblem har svårt att hålla reda på sina saker liksom att planera
och organisera det som de förväntas göra. En del barn med uppmärksamhetsproblem blir sittande i egna tankar, de dagdrömmer och är inte riktigt
närvarande i det som sker. De stör dock inte alls omgivningen och är vare
sig överaktiva eller impulsiva. Deras svårigheter kallas för ADHD med
i huvudsak uppmärksamhetsstörning, och ibland används förkortningen
ADD (Attention Deficit Disorders) som tidigare var vanlig inom internationell litteratur.
Impulsivitet
Impulsiviteten vid ADHD gör att barnen har svårt att hålla inne eller hejda
sina reaktioner. Det är impulsen i stunden som styr deras handlande, sällan
någon eftertanke eller reflektion över vad som kommer att ge bäst resultat. Dessa barn blir fort otåliga och kan inte vänta utan avbryter och kastar
ur sig svaren, ofta innan de har lyssnat färdigt och utan tanke på att det
kan väcka negativa reaktioner hos omgivningen. Impulsiva barn utsätter
sig ofta för farliga situationer som kan leda till olyckor och skador efter-som de handlar utan att inse konsekvenserna. Impulsiva barn gör relativt
ofta dumma saker som de i efterhand förstår blev fel.
Det är svårt för impulsiva barn att tänka långsiktigt och att planera och
genomföra en handling. De startar med något men avbryts när de kommer
på något annat, och dras gärna till det som just då verkar mest lockande
och inte kräver så mycket ansträngning. Barn med ADHD har svårt att lära
sig av sina misslyckanden eftersom de inte kan stanna upp för att tänka
efter innan de handlar. Därför har de svårt att förstå hur en episod uppstod
eller varför andra blir arga. I stället får de ofta höra ”att du aldrig lär dig”.
Överaktivitet
Det tredje huvudsymtomet vid ADHD är den överdrivna aktivitetsgraden.
Barnen rörsig mer än andra – yngre barn genom attspringa omkring, klättra
och hoppa, och äldre barn genom att plocka med saker, gunga på stolen etc.
Många pratar eller låter mer än andra. Många ungdomar med ADHD är inte
synligt överaktiva men känner sig ofta rastlösa eller otåliga när inget spännande händer och vardagen verkar vara grå och tråkig. De vill ständigt ha
något spännande på gång för att inte bli rastlösa. För många varierar dock
aktivitetsgraden med typen av situation. Barn som är överaktiva i många
situationer kan snarast verka oföretagsamma i andra, t.ex. skolarbetet, om
uppgiften inte är tillräckligt stimulerande eller spännande.
Flickor med ADHD
Forskningen om barn och ungdomar med ADHD har huvudsakligen varit
inriktad på pojkar. Kunskapen om flickor med ADHD är dock fortfarande
bristfällig, enligt en översikt från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) (3). Studierna i översikten visar att det är två till tre gånger
vanligare med ADHD hos pojkar. Flickor och pojkar med ADHD har i
stort sett samma symtom men flickornas problem kommer ofta till uttryck
på ett något annorlunda sätt. Flickornas ADHD-problem märks oftare som
brister i uppmärksamheten och mindre i form av impulsiva känsloyttringar
eller motorisk överaktivitet. Medan pojkar ofta får utagerande tilläggsproblem har flickor mer inåtvända symtom med låg självkänsla och ledsenhet.
Ofta får de också olika kroppsliga symtom, t.ex. huvudvärk och magont,
som en följd av att de inte kan leva upp till omgivningens förväntningar.
Flickornas problem är alltså inte lika uppenbara för omgivningen, och därför finns en risk för att flickor med ADHD inte uppmärksammas och får
den förståelse de skulle behöva för att utvecklas väl
Olika svårighetsgrader av ADHD-problem
Beskrivningen av vad som är typiskt för ett barn med ADHD kan delvis
stämma in på viket barn som helst. Dessa beteenden kan mycket väl finnas hos ett barn under något skede i livet eller under vissa förhållanden
utan att han eller hon har ADHD. Barn behöver givetvis inte ha ADHD
bara för att de är störande eller inte lyssnar och sitter still.
Det finns många skäl till att barn kan ha svårt att koncentrera sig. Den
som tänker på föräldrarnas bråk eller på mobbaren som hotade på rasten
har förstås svårt att koncentrera sig på skoluppgifterna, och den som bär
på oroande tankar har ofta svårt att sitta stilla i sin skolbänk. Dessutom
blir alla barn mer eller mindre splittrade i en rörig förskole- eller skolmiljö eller en dåligt anpassad gruppsituation där kraven överstiger barnets
förutsättningar. Man får inte heller glömma att en del barn är intensivare,
påhittigare och snabbare än andra, vilket ju många gånger är en tillgång
för deras utveckling.
Om vuxna i omgivningen däremot tror att ADHD är en betydelsefull
del av ett barns svårigheter är det viktigt att göra en noggrann utredning.
Det är olyckligt om någon säger att ”han eller hon har nog ADHD” eller
klistrar etiketter på ett barn efter att ha reagerat på dess beteende utan att
sedan ta ansvar för att följa upp misstanken på ett seriöst sätt.
Kriterier för diagnosen ADHD
För att ett barns svårigheter ska få diagnosen ADHD krävs följande (4):
• Barnet ska ha symtom som avviker markant från vad man väntar sig
utifrån hans eller hennes ålder, kön och utvecklingsnivå.
• Problemen ska ha funnits under lång tid, visat sig redan under förskoleåldern, och inte bara vara tillfälliga.
• Svårigheterna ska ha en allvarlig inverkan på barnets sätt att fungera
och ge betydande problem i olika typer av vardagssituationer, t.ex. i
skolan, på fritiden och i hemmet.
• Om symtomen bättre förklaras av någon annan diagnos, som depression, utvecklingsstörning eller autism, ska inte diagnosen ADHD
användas.
Observera att informationen och innehållet i denna blogg endast är avsedd för informationsändamål och inte ska betraktas som medicinsk rådgivning. Om du har några frågor angående ditt barn, vänligen kontakta din läkare.
.png "Barn som utmanar – Barn med ADHD och andra beteendeproblem")